Category: Personligt

New Life, New URL.

It’s finally done! I’ve gone independent of guilt tripping third parties making the whole thing about being myself a bit harder than it needs to be. I now have my own domain in both the main blog and microblogging. The microblog is a bit simple at the moment. But is functioning with images. Not sure how YouTube videos are showing or not. But it will do for the moment, until I find a better script and have the energy to install it. Oh well.. It’s been fun Twitter and Gab! But nobody owns my soul. Yep, that’s hard for you to understand..

Main blog URL:

https://makro.mattssonstankar.cloud/

Microblog RSS FEED:

https://makro.mattssonstankar.cloud/feed/?post_type=micropost

Sgt Pepper’s lonely hearts club band…

Lite roligt hur vissa artister är bäst i början av sina karriärer och andra växer som ett gott vin. Men vi kan väl alla vara överens att de flesta bra och långlivade artister (typ mer än 3 album) släpper sin ”Sgt Pepper’s” (den perfekta skivan) någonstans i mitten av sin karriär? När omogenheten börjat avta men när hungern är intakt. Här är min personliga lista av dem..

Håkan Hellström ”Ett kolikbarns bekännelser”

Kent ”En plats i solen”

Veronica Maggio ”Den första är alltid gratis”

Kraftwerk ”Computer world”

Godflesh ”Streetcleaner” (debuten som kickade arsel)

Antonio Carlos Jobim ”Wave”

Vilka är dina album som bara äger?

Du hade rätt, men pedagogiken saknades…

Jag kan äntligen börja se min första psykolog med andra ögon. Jag har alltid haft ett förakt för honom. Nu förstår jag varför. Han hade så jävla rätt. Men samtidigt inte. Jag fick tidigt in i min terapi diagnosen Borderline Personlighetsstörning. Sa mig inget då. Och så tjatade han om sårbarhet nåt så djävulskt. Och det störde mig. För jag kände mig som en sopa. Sårbarhet och känslighet är nämligen de två saker jag flytt ifrån mest i hela mitt liv. Men jag förstår idag att jag just varit sårbar och känslig. Men den lilla biten han missade i sin pedagogik var att jag blev sårbar och känslig av en jävligt bra anledning. Jag hade ett helvete som barn. Blev bortlämnad till sadister innan 1 års ålder. På det en mamma som inte ville se problem. Jag drog tidigt slutsatsen att det är mig det är fel på. Säg ett barn som bär på skam och skuld som inte blir sårbart. Finns ej. Men jag förstår idag att jag alltid varit en grym snubbe som haft det tufft. Jag kan förlåta mig själv för misstag och kan även försonas med mig själv. Det är grymt skönt. Och bonusen är även att jag kan ge mina mobbare fingret. För det förtjänar ni. Nu är det bara resten kvar… Blir man “klar” ever?